Klagan

En liten trast i tallens topp

Jag hörde slå en gång;

Ett haf af känslor rördes opp

Vid denna enkla sång.

Han sjöng om flydda dagars fröjd,

Om sångarns grymma lott

Att, under ödets spira böjd,

Få drömma sällhet blott;

Och sedan sakna under år,

Hvad snabba stunden gaf,

Ej våga hoppas, att en vår

Står opp ur vinterns graf.

Men hur han sjöng den lilla trast,

Jag mer och mer förstod;

Och öfver bräddarne med hast

Bröt ögats stängda flod.

Den väna fogeln flög sin väg,

Och lät mig gråta ut.

Säg, kommer den väl åter? säg,

När blir på sången slut?

Ack, månan strålar blott till svar

Så kallt på enslig ö;

Låt vågen, som min snäcka bar,

Mot stranden

der

få dö!