Sångarens hem

Mitt hem är så ringa, dess dörr är så låg,

Men aldrig en kärare boning jag såg

Kring hela den grönskande jorden.

Der lefver mitt minne, der föddes mitt hopp,

Der lärde jag blicka till himmelen opp

Och älska mitt hemland i norden.

Väl skimra ej kronor i sångarens tjäll,

Och skumt är der inne i mörknande qväll,

När solen i hafvet sig sänker;

Men ljus har jag nog till att sjunga ändå,

Det ljus, som ej slocknar, från himmelen blå

I tindrande stjernorna blänker.

Den glödande solen mig skänker sitt guld,

Och månen, som strålar i qvällen så huld,

Med dallrande silfver mig täcker,

Och daggens juveler i ljusnande natt

Och bäckens kristaller, -- de äro den skatt,

Som vänliga jorden mig räcker.

Och är ej den doftande skogen en sal,

Så luftig och fri, och den blommiga dal

Mer skön än det gyllne gemaket?

Der spela ju foglarne sin symfoni,

Och blänkande viken är spegeln deri,

Och solen är kronan i taket.

Och är ej mitt stolta, mitt herrliga land

Med snöiga fjäll och med grönskande strand

Mer värdt än allt guld uti verlden?

Ej byta jag ville, hvad jorden än gaf,

Mot rikaste skatter den frihet, den graf,

Jag ärfde vid fädernehärden.

Så lycklig är icke en kung i sitt slott,

Som jag i den torftiga boning jag fått,

Förnöjd med min sång och min lyra;

Ty saliga gudarne gästa mitt hus.

Och stundom till dem, till de eviges ljus

Jag ilar i svärmande yra.

Ja, sjunga jag vill, hvad mitt hjerta förmår,

Blott stundom en värmande stråle jag får

Från ljusets och skönhetens zoner.

Då lyfter jag nöjd ur mitt ensliga tjäll

Till hemmet derofvan i lefnadens qväll

Min vinge med jublande toner.