Femton år och sjutton år

Hon var så ung, var femton år

Och nöjd med korta kjolen.

Hon skakade sitt långa hår,

Som sken likt guld i solen;

I lockar, öfversvallande,

Det föll kring hennes hjessa,

Och vacker och befallande

Hon var som en prinsessa.

Det var ett sinne, fjärilslätt,

Och ändå så oböjligt.

Hon retsam var på tusen sätt;

Bli ond var dock omöjligt.

Hon sprang ibland, förtvifladt yr,

Långt hän bland berg och backar,

En liten luftig, blond zephyr

Tag fast den! Jo jag tackar!

Der spordes: Säg, hur du förmår

Beständigt glad att vara?

Hon skakade sitt långa hår

Och ville aldrig svara.

Hon log, hon skrattade och log,

Med gropar uti kinden,

Och i en blink hon flykten tog;

Hvar blef hon af? Spörj vinden!

Men mycket dock kan skifta om

På ett par korta vårar!

Hvad nyss i fröjd till knoppning kom,

Kan mogna lätt i tårar.

Hvem sitter nu i denna stund

Med pannan skyld i handen,

Med löjet dödt på rosenmund

Och blicken fäst på sanden?

Två vårar blott ha gått sin kos.

Hvad har väl händt på dessa?

Så blek och tyst! Hur mår min ros?

Hur är det, min prinsessa?

Minsann, ser jag ej tårar stå

Emellan ögonhåren!

Det der blir ingen klok uppå...

Ack, de der sjutton åren!

Är det väl du, som fordom lopp,

En femtonårig elfva,

Och vestanvindarne hann opp,

Sâ yster som de sjelfva?

Så säg då, hur du nu förmår

Beständigt sorgsen vara?

Hon skakar blott sitt långa hår

Och suckar, suckar bara.