Nina la Lavandaja

"Och är jag bara en lavandaja,

Jag kallas Nina den sköna dock,

Och herrar vända sig på Chiaja

För att se fladdra min mörka lock.

Jag kunde slippa gå kring och tvätta,

Men få stoltsera i nya skor;

Dock väl jag mins, hur det gick Giulietta,

Och derför aldrig jag smickret tror.

Jag vet, han endast bär ondt i hogen,

Den rike sprätten, af smekord full.

Jag vet en fiskaresång på vågen,

Som klingar bättre än myntadt gull.

Antonio är en munter sälle

Och god i innersta hjerterot.

Vi äro födda på samma ställe

I Portici vid Vesuvens fot.

Med röda mössan ner på sitt öra

Han ofta kommer i egen slup

Att mig dit bort öfver golfen föra

Jag får mig spegla i blåa djup!

Då båten stannar på strandens bankar,

I land han bär mig på kraftig arm,

Och hjertats slag ha förrådt hans tankar,

Då jag var tryckt till hans breda barm.

I qväll vi ses i en tarantella:

Då tror jag nog han vill passa på

En sakta fråga till mig att ställa

Och nog jag vet hvad jag svarar då! »

Så med sin tvättkorg på väg till källan

Sjöng solskensbarnet från Portici.

På bara fötter i tarantellan

Hon dansar sorgerna lätt förbi.