Ödevik

Här är den ljusa viken,

där böljebruset rullar in

från hafvets dunkla riken;

den viken, den var min.

Min barndoms blå vasaller

med sorl och sång mig ta emot

för hvarje våg, som faller

i sanden för min fot.

Här fläkten lungan fyller

med sjöluft, kyligt frisk och salt,

och viddens sol förgyller

med sällsamt varma dagrar allt.

Och här, där minnen leka

i stänk och brus en vårlig kväll,

jag sakta ville smeka

den öde strandens nakna häll.