Bortgången och förgånget

Vemodet blickade ner ur den gråa

skyn på heden fast augusti ännu var det,

och sporde hvar vårens blomster blifvit av.

Och heden hof upp sin ensligt tonande

röst om somrar hvilka strålat och försvunnit,

och hvälft likt moln myriader ödets tal.

Men rundt kring horisonterna alltet teg

och frågan ner ur skyn blef ej besvarad,

och hedens röst försvann i kvällningens sorg.