Sångerna om Signe I

Ljust gröna träd, ljust blåa morgon, åter

jag ser er stilla härlighet,

och genien i min själ af lycka gråter,

men hvarför, knappt jag vet.

Jag minns: en sakta luftning öfver ängen,

det var på vårens första dag,

och första gång det steg ur blomstersängen

violers doft, men svag.

Den tunga tiden flytt men i mitt sinne,

hur sällsamt! klang från ynglingsår

en svårmodsvisa, just som det därinne

blef spegelrent och vår.

Jag hör den än, den susar mellan gräsen,

men sorgen i dess rytmers svall

skall varda, också den, i sångarns väsen

till morgon och kristall.