Vår och Kärlek

En amorin sof i en knopp,

och våren ropade: vak opp!

hon fram ur rosenknoppen ser

och mot den unga våren ler,

och tror: för tidigt, för tidigt är det än,

för tidigt är det än, och somnar derför snart igen.

Men våren stadnar ändå qvar,

och väcker henne alla dar;

med ljufva ord så ömt han ber,

så ömt han ber, att hon sitt hjerta honom ger;

för hvarje solblick klar och skön

hon skänker honom himmels lön.

Så ljuft han ler, så ömt han ber,

att hon sitt hjerta honom ger,

sitt hjerta honom ger.