Trohet

Den kärlek till dig jag bär,

I himlen dess vittne är!

Mitt hjerta hos dig har sin gömma;

Hur skulle du det kunna glömma?

Må drömmar och strömmar förrinna,

Om dig jag densamma får finna!

En dröm är all lyckas art;

En ström är all lefnads fart;

Dock, kärlekens ö har sitt fäste,

Der bygga sig dufvorna näste;

Der grönska de tegar och lundar -

Men regnspofven hörs: o, hvad stundar?

"Det stundar en bitter gråt,

När två skola skiljas åt,

Som vilja lefva tillsamman;

Hvem kan väl förgäta den gamman?

Men trolöst är grönskande sädet;

Farväl blifver slutet af qvädet!

Att skiljas, det är så svårt,

Att dö, är så hårdt, så hårdt,

När kärlek och vår stå i blomma!

Jag går ned i grafven, den tomma!

Der plockar du rosor på kullen,

När jag ligger djupt ner i mullen."

Ack! blomster på vännens graf,

Dem bladar snart hösten af;

Hvad båtar rosen den röda,

När ögon och mun äro döda?

Långt bättre är sanden den hvita,

Ditt namn deri städse att rita!

Väl faller på sanden snö,

Dock smälter den snart i tö:

Då tillra de tårar så blida;

Då sjunker jag ned till din sida;

Då knoppas en sommar, att mogna;

Då är jag hos Gud med min trogna!