Vattenliljan

Du ser Atlanten sina massor jaga

Mot branta stranden och bli trött i striden.

En gränslös klagan, gammal liksom Tiden,

Han vill för klippans döfva öra klaga.

Men jorden vill ej lyss till hafvets saga

Af fruktan att förlora egna friden.

Med gäckad längtan går Oceaniden

Att dimmans dok kring våta kinden draga.

Från stranden vågen flyr med bruten vilja,

Men lemnar qvar en snöhvit vattenlilja,

Om djupets hemlighet ett vitnesbörd.

Hvem pejlar någonsin det mörka bruset,

Som bringar sångens hvita barn i ljuset,

Det bittra svall som bringar blomsterskörd?