Andehviskning

Hvi stirrar du med tårar,

O själ, mot fästet opp?

Hvi grönska jordens vårar

För dig af fåfängt hopp?

Som månen blek och dyster,

I lifvets natt du står.

Din längtan, arma syster,

Din smärta jag förstår.

I ljusets rymder buren,

Förvist till skuggors kor.

Den töckniga naturen

Med saknad du bebor.

Ej mognas af den solen,

Som lyser dödens sfer,

Ej knoppas under polen

Den blomma, du begär.

Der lifvets källa rinner,

Der på kristalleberg

En evig morgon brinner

I yppig rosenfärg,

Der vesterns milda ängel

Kring Edens slätter far,

Der vaggar blommans stängel

Sin krona, hvit och klar.

Mot andras sol hon myser,

En praktfull heliant,

Och kinden sakta lyser

Af glädjens tårdemant.

I ångan, som hon tömmer

Vid näktergalars ljud,

Den unga seraf drömmer

Sig närmare till Gud.

Och oskuld blomman heter.

Ej smycka hennes blad

De krigiska planeter,

Som vakta solens stad.

Gud sjelf ur luftens strider

Den fromma till sig tog.

I flydda gyllne tider

Hon skönt kring jorden log.

Från ljusets helga flockar,

0 själ, du bannlyst är,

Tills i ambrosialockar

Du blomman åter bär.

Ej förr med verldars enhet

Du sammansmälta kan,

Än dess försvunna renhet,

Din ros du återfann.

Se, derför slår ditt hjerta

Af evigt nya qval.

Se, derför ryms din smärta

Ej inom tidens dal.

Oändligt hon sig breder

I rymdens allhet ut.

En stråle hon sig beder

Af himlarnas beslut.

Själ, lär att straffet lida,

Sank hjessan fromt och bed!

På himlastegen skrida

Guds änglar upp och ned.

Af blomman, som du saknar,

De bilda dig en krans;

Snart du ur drömmen vaknar

I medfödd oskuldsglans.

Der speglande kristallen

Från andars Zion går,

På veka nardusvallen

Ditt öga upp du slår.

Din bild ur källans vatten

Då myser, skär och huld,

Och sirligt blomsterskatten

Bekransar hårens guld.