På värdshuset Kopparflöjeln

Vindragarn som en vallmo står

i svarta källargluggen,

och gult som mogna bjuggen

i fönstret skymtar flickans hår.

Och än har söderns Bacchus must

för nordens raska sällar,

och än har livet ungdomslust

och året ljumma kvällar.

Var dunkel timme flyger rapp

och luftig som en läderlapp

igenom nejden, vingårdsglad

med alla sina dungars blad

och rönn på bergets hällar,

och sunnan blandar sin musik

i sången, stark och Bellmanslik:

Aftonstjärnan på fästet prunkar.

Upp, I bröder vid fat och bunkar!

Låt oss leva som glada munkar,

tappa vår tunna,

klappa vår nunna --

vin och kärlek i djupa klunkar.

Det står en flöjel på vårt hus

och gnyr mot nattens väder.

När stjärtens högsta fjäder

berörs av morgonrodnans ljus,

då vänder han sin kam åt nord

men stjärten spotskt mot söder

och kraxar sträva lystringsord

för salens duvna bröder.

Gal ut i stormen, koppartupp!

I Bacchi män, stån upp, stån upp

ur eder sista yras rus

och slån i skärvor edra krus

mot dag som frosthårt glöder.

Här lyktar lek och sommartid

och klar och sträng tar hösten vid.