Det blir ej till stoft

Det blir ej till stoft, som så helt var vårt,

då det steg av den vårliga jord,

det blir ej till hån, som så tungt och svårt

under stjärnorna sökte sig ord.

Bort virvla väl liljornas blad och allt,

som jag bad om i ensamma år,

men smält och uppståndet i ny gestalt

kan jag bära det vart jag går.

Av människoskönhet som strålögd log

och av högtid i frihet och lön

emot mig det eviga suset drog

som ur rökelsens doft en bön.

Sålyft i ditt verkande glädjeord

mig allt närmare in med var dag,

tills kraft av ett stoltare liv blir spord

i befriade hjärtats slag.