O liv, jag såg dig

O liv, jag såg dig, dina verk och tempel,

såg azurhav metall och marmor skölja,

såg nya öden om mitt eget bölja,

med storhets, skönhets, nöds och träldoms stämpel.

Min själ har öppnats och min vandringsmödas

fullkomning varsnar jag i natt omsider:

mitt hem är kretsen som en lampa sprider,

mitt hem de rum, där stolta skydrag födas.

Först löst ur allt som kräver gärd och lön

en själ kan ljusets högsta ord besanna,

såväl som nattens dunkelfödda bön.

Och sorgen, glädjen? Tomma ord för den,

som tyst med fjärran väntan på sin panna,

ser dagen själv som var den gryning än.