Ballad

Stolts Adelin hon var den vänaste mö,

som sömmat i guld och siden.

Hon gångar sig ut allena under ö

en afton, när dagen var liden.

I skogens snår

ett styng hon får;

så sof hon i berget i åtta runda år --

men gräset gror under tiden.

Herr Helmer han var en riddare båld,

därhos sin käresta trogen.

«Det svär jag att frälsa ur trollets våld

min mö i villande skogen.«

Så drog han åstad,

så käck och glad,

med harpoklang, med sånger och kvad. --

Krist gifve, att skörden blef mogen!

Den första gång han i harpan tog,

då började liljorna att blomma;

den andra gång han strängarna slog,

då rördes Guds helgon fromma;

den tredje gång

han höjde sin sång,

skön jungfrun väcktes ur dvalan lång --

för nu står rågen i blomma.