I skogen

Kärt är att råka dig, nattviol,

der blek du står ibland gräsen

och suckar ut efter sjunken sol

din doft, ditt innersta väsen.

Ljuft är att höra din sång, du trast,

der högst i granen på spaning

du jublar ut under qvällens rast

om morgon rodnad din aning.

Men lär mig, nattviol, blid som din,

en sorg, när fröjd har gått under!

Trast, lär mig tolka så glad som din,

min tro på ljusare stunder!