Gudule

Gudule, du hvitaste syster

på Mechelens altarduk,

mig lifvets fröjder gjort dyster,

mig dödens sorger gjort sjuk.

De flyende dagarnes drufva

fått malörtens smak i min mund,

så hör mig, Gudule, du ljufva,

i ljufva systrars förbund.

Mot vägarnes skärfvor stötta

mina fåvitska fötter förblödt,

och begären ropat sig trötta

i mitt dorska och syndiga kött.

Min förmätna, trotsiga hjärna

fått ett fruset vattusprångs fred,

så hör mig, du ljusaste tärna

i de ljusa tärnornas led.

Träd in på höstmånens strimma

i härbergets hvilorum,

låt ditt leende öfver mig glimma

som sol öfver näjd, som är skum.

Sjung i sömn mitt hemlösa hjärta,

sjung i blund min värkande sans,

Gudule, du skuldlösa smärta

i skuldlösa jungfrurs krans.

Låt din sång likt sommarrägn falla

på mitt sinnes förbrända jord,

du fagraste syster af alla

bak Mechelens altarbord.

Du har lisa mot lifvets tunga

och sötma mot dödens sting,

Gudule, du strålande unga

i strålande systrars ring.