Monika

Monika, moder, bladena falla,

ängarnes örter ren lien slog,

vinterns första andetag kalla

isa mitt hjärta i gulnad skog.

Tung är hvar tanke och trött hvar lem,

ändlös den mörknande vägen hem.

Hukad och stum vid härden du sitter,

purpurröd ränning med skytteln du slår,

purpurrödt färgar eldstadens glitter

rynkade kinder och grånadt hår.

Medan i spiseln kvällsvind slår in

vadmal du väfver åt sonen din.

Munnen är sluten, trött på att tala,

blicken stirrat sig matt och skum.

Tyngre skuggorna alltjämt dala

rundt i din stugas tigande rum;

bränderna falna i spiselvrån,

rolöst du väfver för villfaren son.

Monika, moder, med bitter råga

lifvet har bräddat hvar dryck på mitt bord.

Mannen och kvinnan lika mig plåga,

led är min läpp på kyssar och ord.

Långt från det lefvande lifvets färd

längtar jag hem till din slocknande härd,

Längtar från ögon, som le och bedraga,

hem till ditt ögas slocknande brand,

ingens hand mig lyster att taga

mer än din vissna och tynade hand,

ingen sång mig kan skänka behag

mer än din väfstols tonlösa slag.

Längtan och lycka, all jordisk lystnad

larmat sig ändtligt till döds i mitt kött;

nu vill jag hem, vill ställa i tystnad

palln vid din bänk och hvila mig trött,

medan ur askan af höstkvällens vind

röken drifs kvalmig hän mot min kind.

Så vill jag sitta, medan min väfnad

når sin fulländning med inslag och våd.

Botten den dunkla det är min lefnad,

ränningen röd är din kärleks tråd,

röd och stark som den moders glöd,

som allena stått bi emot ångest och död.

Monika, moder, för frostens pilar

ängarnes grönska ren ligger fäld.

Löfvena lossna för vinterns ilar,

multna på marken i skog och däld.

Tung är hvar tanke och trött hvar lem,

ändlös den mörknande vägen hem.