I skogen

I skogarnes djup bor skuggan,

och tystnaden slumrar där,

och viskande bud från bygden

den suckande vinden bär.

Och molnen komma med vinden,

och solen skymmes därav,

och fåglarnes röster tystna

och luften är tung och kvav.

Men vad som av vinden viskas,

är ingen av oss, som vet,

ty susande språkets mening

är skogarnes hemlighet.

Kanhända om nya illdåd

han viskar i klyft och mo,

om mänskornas hätska strider,

om brott och om bruten tro.

Jag vet blott, att vemodsslöjan

sig sänker kring furans skrud

och källan och bäcken mörkna,

när vinden går fram med bud.

Det är liksom onda ögon

jag såge bland snårens nät

och hörde ibland bakom mig

som tassande lömska fjät.

*

Jag kände en trast, som sjöng för

sin käresta dagen lång,

och ljungen och lingonriset

beundrade djupt hans sång.

Och blåklockan ringde sakta

SYSTEMi takt med hans kärleksglöd,

och skogsstjärnans öga lyste

och smultronets kind blev röd.

Då hördes en vinge flaxa,

och klorna en glada slog

i sångarens bröst, och sången

om kärlek för alltid dog.

*

Det vackraste tjärnet i skogen

låg ensamt och tyst och klart

och växlade blickar med solen

och drömde så underbart.

Det speglade härliga skatter

av skiftande ljus och färg,

det famnade alltets riken

i ramen av skog och berg.

Det drömde om eviga rymder

av evigt skimrande glans,

om stjärnor och soliga världars

oändliga rytmiska dans.

Men nu ligger skogens öga

av starren för alltid släckt,

en stirrande glanslös yta,

av smutsiga mossor täckt.

*

En ekorre satt i toppen

och tittade ned och teg,

ty älgen gick fram i skogen

med spänstiga, stolta steg.

Det var just i parningstiden

och trotsig och djärv han var,

ty driftens mäktiga sjögång

i svallande blod han bar.

Han förde med kunglig hållning

sitt greniga vackra horn.

Det rasslade svagt bakom snåret,

en krypskytt tog säkert korn.

I stoftet släpades kronan

på stönande, fallen kung,

det trotsiga, vilda blodet

förrann mellan fredlig ljung.

*

Du trotsiga tall, som sträcker

mot himlen din smärta topp,

jag känner din stolta strävan,

ditt anande starka hopp.

Du tror att den vackra stjärnan

på himlen du en gång når,

om också din trogna längtan

skall räcka i hundra år.

Hur skygg skall ej stjärnan gunga

på knotig och kraftig gren

och sprida från barrig krona

sitt blinkande milda sken.

Du skjuter med makt i höjden

ditt åtrådda mål emot,

du banar dig fram, du växer,

du höjer dig fot för fot.

Ack, känner du icke döden,

som fräter i stam och rot,

och ser du då ej, hur stjärnan

flyr undan dig fot för fot?

*

Jag gitter ej längre vandra

omkring i min gamla skog,

vi äro ej längre vänner,

jag känner, jag vet det nog.

Ty skogen är god som fordom

och vänlig och innerlig,

det finnes ej längre samklang

emellan honom och mig.

Min anfrätta mänskotanke

förstör vad naturen byggt,

i färgspel och barrdoft och gransus

det blandar sig in något styggt.

Tillbaka jag vill till bygden,

där striden är hatfullt hård

- där smälta förbittrade tankar

med livet till ett ackord.