Hvem är du, o Tärnaa!

Hvem är du, o tärna,

Mot hvilken så gerna

Jag räcker min famn,

Som lofvar -- och sviker,

Och vinkar -- och viker?

Hvad har du för namn,

Du ofta besjungna,

Som kommer att lugna

Mitt stormiga hjerta

I sällhetens hamn?

Kom, sångmö, att röra

Min harpa och höra

Min landtliga sång!

Kom, engel, att skydda

Min bortgömda hydda

Från oro och tvång!

Kom, blyga och blida,

Och gå vid min sida,

När natten förvillar

Min ensliga gång!

När sorgen mig sårar,

Med blandade tårar

Förljufvar du den;

När lyckan mig söker,

Du delar och öker

Dess fröjd för din vän;

När qvalen och åren,

Mig böja mot båren,

Du kysser mig sakta

Till lifvet igen!

O, fly ej! O bida!

Se timmarna lida,

Och solen begrafs!

O, skänk mig ett möte,

Så huld åt mitt sköte

I drömmen du gafs!

Du nalkas -- jag lyssnar;

Du talar -- jag tystnar;

Din gång är sefirens,

Din röst en serafs.

Men, flyktiga flamma,

Du var ej densamma,

Som log i min famn!

Än frågar jag häckar

Och klippor och bäckar:

Hvad har du för namn,

Du ofta besjungna,

Som kommer att lugna

Mitt stormiga hjerta

I sällhetens hamn?