Berg och dal

Så mörk är ej skog, så brant är ej häll,

Att falken sitt mål ej kan nå!

På berget satt Harald morgon och qväll,

Han satt der om nallen också.

Allt ängen står grön men berget är långt ifrån dalen.

Han sände två ädla falkar, i par,

Åt dalen, att söka sig bo;

Den ena falken hans hjerta var,

Den andra nämndes hans tro.

När arla och serla blomman mot skyn

Höll törstig den doftande skåln,

Han tyckte sig se öfver dalens bryn

En engel på rosiga moln.

De småsvenner öppna för fadern sin mund:

"Ung' Harald en olycka skett;

På klippan han sitter hvar timma och stund,

Och ser nedåt dalen i ett."

Den Gamle lät göra natten till dag,

Bjöd gäster i hyimlande här;

Och skalder kommo, med harposlag,

Och kämpar från fjerran och när.

Från borgen på klipporna, vida omkring

Sken fönstrens och facklornas glans,

Der öfvades lekar i riddares ring,

Der svängde sig fröknar i dans.

Men, främmande vorden för ungdomens mod,

När månan ur djupet sig stal,

Vid smala, spetsiga fönstret han stod

Och såg åt sin älskade dal.

"Ack fader, ack fader! jag märker det nog,

Du tänker mig läka förvisst;

Men all min håg står åt vestanskog,

Der knoppas min lilja på qvist.

Ack fader! bortom den skogen du ser

En kyrka i fagraste by;

När klockorna ringa, knapt andas jag mer,

Jag brister i gråt och vill fly." --

"Så rid då dit neder i vestanskog,

Allt fram på din gångare lätt;

Men slanna ej länge bland harf och plog

På vådligt blommande slätt.

Så rid då dit neder, der kyrkan står,

Allt fram på din springare hvit;

Men sanna mitt ord, att han aldrig går

Så modig tillbaka, som dil."

När oltväkten blåses, ur marstallet käck

Han leder den sadlade bäst;

Han sporrar sin fåle i fruslande sträck,

Han rider, som han gitter bäst.

Framför honom färdas en strimma klar,

Åt dalen och skogens bryn:

En vinkande bild, sist dröjer hon qvar

Och slocknar midt öfver byn.

Der ligga sınå husen i grönaste lund

Och appelo i blomma står,

Der firar en söndag sin morgonstund,

Och folket till kyrkan går.

Men klockorna ringa ej välkomst-sång;

De ringa det ordet: farväl!

Ett liktåg möter på vägen trång,

Och trång blifver riddarens själ.

Der stapplar bakom utför blomsterlid,

En gumma med grånade hår:

"Så fröjde dig Gud med sin eviga frid!

Hvem är det, som der förs på bår?" --

"Ack Herre, den fagraste mö i vår dal,

En los öfver stora och små!

Men olyckan kom, en afton så sval,

Att hon sig försåg på ett rå.

På berget, långt borta i öster, det bor,

Der tornspiran skymtar ur skog;

Hon hörde ej mera på fader och mor,

Till sig hennes sinne det drog.

Så gömd är ej dal, ej tufva så låg,

Att dufvan sitt mål ej kan nå!

När dager vardt ljus, åt berget hon såg,

Hon gjorde det natten också.

Hon sände två ädla dufvor, i par,

Åt berget, att söka sig bo;

Den ena skön Adelins hjerta var,

Den andra var hennes tro.

När arla och serla blomman mot skyn

Höll törstig den doftande skåln,

Hon tyckte sig se öfver bergets bryn

En engel på rosiga moln.

Så funno vi henne i förgårs qväll

Vid bäckens mullrande fall,

Med ansigtet vändt mot det lockande fjäll;

Men hvit som en sippa, och kall."

Herr Harald sporrar sin springare lätt,

Väl aldrig var sadeln så hård;

Allt folket står omkring grafven tätt

Och presten på kyrkogård.

Nu kistan öppnas, på Riddarns befäl:

Så stridt vilja tårarna fram!

"Du är det!" han ropar; "jag känner dig väl --

Men hoppet ej kommer på skam."

Han knäföll vid kistan, ban talte med hast

Till presten om vigsel ett ord;

Han fattade handen, han höll henne fast;

Han släppte den ej ofvan jord."

I ljufliga dalen, å grönan grund,

Två grafvar bäddades då:

Der sjunger vakan i rosenlund,

Och stjernorna lyssna derpå.

Allt ängen står grön, men berget är jemnadt med dalen.