Sjömanssång

Vid vindars sång

Och klingande böljors fradgande gång

Min moder på hafvet mig födde,

Hvarest djup och höjd

I morgonens fröjd

Af stigande lågorna glödde.

Min fader log,

Men solen gick ner och moder min dog:

Dess graf och min vagga blef vågen.

Dock lefvar min mor,

Jag vet hvar hon bor,

Dess boning mig leker i hågen.

På fraggigt svall

Till henne jag seglande ila skall,

Min fot jag ej sätter på jorden;

Slaf vill jag ej bli;

Jag föddes så fri,

Som böljan är friboren vorden.

När solen flyr

Och loppet till okända verldar styr,

Sig mörkret och skyarne sänka

Öfver djupet ner;

Jag stjernorna ser

I lugnande vågorna blänka.

När sol'n går opp

Och väcker på nytt mitt slumrande hopp,

Och glöder ur blödande vågor,

Af eld är min sal,

Hvars pelares tal

Uppresas af svallande lågor.

När stormen gnyr

Och solen i molnen sörjande flyr,

Då brytes likt hafvet mitt hjerta;

Stannar stormen af,

Och lugnas mitt haf,

Går i vemod öfver min smärta.

Jag skådar då

Mitt lif i de fria böljorna blå,

Af stormen och hafvet beskrifvet.

Väl är jorden full

Af skatter och gull;

Men hafvet är spegeln af lifvet.

Ej släckes der

De vinkande stjernors fromma begär,

Ty leker dem hafvet i hagen.

De sänka sig här,

Der moder min är;

Med dem vill jag hvila i vågen.