Fältmarskalken

Glatt i Frantsila ett jubel

Ljöd från Cronstedts lägerställen;

Bud om Siikajokis seger

Hade hunnit dit om kvällen.

Och man drack i spridda gillen

För sitt fosterland, det kära,

För dess första skymt av lycka,

För dess äntligt frälsta ära.

Tvenne tappra veteraner,

Överstelöjtnanter båda,

Gamle Christiernin och Lode,

Fick man dÄr tillsammans skåda.

Jämlik dem vid deras sida

Höjde Aminoff sin hjässa,

Och en ring av yngre kämpar

Hade slutit sig kring dessa.

Och man språkade vid glaset,

Talte fritt om varjehanda;

I en sådan krets behövde

Ingen man sin tunga banda:

Allt det svaga hos befälet

Kunde utan våda klandras,

Och bland stolta namn, som nämndes,

Ljöd marskalkens framför andras.

Aflecht, han som främst i striden

Slöt vid Revolaks sin bana,

Talte muntert: "Skål för Klingspor!

Bröder, han har ändrat vana;

Lustigt skall det bli att skåda,

Hur han lyfter nu sin panna;

Sen han travat genom landet,

Har han äntligt vågat stanna."

En av Cronstedts adjutanter,

Löjtnant Reiher, föll i talet:

"Den som sagt att KLingspor stannat,

Han har talt förbannat galet.

Adlercreutz det var och Hertzen,

Som slog knut uppå vår nesa;

Fältmarskalken var som vanligt

Ren för fan i våld på resa."

Major Furumarck tog ordet:

"Det är kungen, som har felet;

Varför har han satt i nåder

Denna lumpna trumf i spelet?"

Ladau sade: "Du är jävig

Att marskalkens värde mäta:

Du har hjärta, han har mage,

Du vet dö, och han blott äta."

Ehrnrooth talte: "Låt oss minnas,

Var han lyst i sina dagar;

Det är ej i magasiner

Man blir varm för ärans lagar.

Klingspors hjälteban har burit

Uppför kommissariatet,

Vem vill undra, om han älskar

Icke striden nu, men fatet?"

Tigerstedt, den finske gossen,

Han, som Aflechts öde hade,

Bet tillhopa sina tänder

Och bröt ut i harm och sade:

"Det är sant, han är en främling,

Har ej växt i våra dalar,

Han förstår ej våra seder,

Ej det språk, vår tunga talar;

Men vårt land, det har han skådat,

Han har sett dess skär och öar,

Sett som vi från våra höjder

Dessa tusen, tusen sjöar.

Utan Gud och utan hjärta

Måste dock den mänskan vara,

Som ej tjusas in i döden

Av att detta land försvara."

Christiernin såg upp mot Lode:

"Hör du, broder, på de unga?

Klingspor har som vanligt åter

Råkat ut för deras tunga.

Sälla må vi väl oss prisa,

Om vi falle, om vi blöde;

Det är annat än att drabbas

Av vår arma marskalks öde."

Gamle Lode, barske herren,

Hade sutit tyst vid talen;

Nu blev gubben röd i synen

Och stod högrest upp i salen,

Drack sitt fyllda glas i botten,

Stötte det med kraft i bordet,

Fick sin hatt inunder armen

Och tog harmfull så till ordet:

"Jag går bort från detta gille,

Andra må här han sin gamman.

Klingspor får man höra klandras,

Var man helst må råka samman.

Fältmarskalken, fältmarskalken,

Annat finns ej i språklådan;

Det är skam att tappra männer

Täckas tala om en sådan."