Veteranen

Han reste sig ansenlig

i stugans skymda vrå,

väl var han böjd af åren,

men syntes hög ändå;

förändrad var han mycket

i detta ögonblick,

en ädel krigarhållning

låg i hans hela skick.

Rotfattig var han annars

på sina gamla dar;

från forna tappra strider

han hade ärr blott qvar.

Sen utan hem han irrat

i många år förut,

på Röjkö torp han hamnat

i Alavo till slut.

Nu reste han sig plötsligt,

liksom ur slummer väckt,

begynte kasta af sig

sin slitna hvardagsdrägt,

tog på sin högtidsklädnad,

bespard sen många år,

och strök åt båda sidor

sitt silfverhvita hår.

Så stod soldaten färdig

att ut ur stugan gå,

helt vördnadsvärd att skåda

i drägten, gul och blå,

med mässingsskodda hatten

högt öfver hjessans rand

och dödens lugn i minen

och vandringsstaf i hand.

Der ute lyste solen,

ej sedd på många dar,

den sjuttonde augusti

var sommarvarm och klar,

kring fält och sjö for vinden

med lätta andedrag;

hvart ville gamle krigarn

på denna sköna dag?

Hvart ämnade han styra

sin vandring denna gång?

Blef hemmet honom ödsligt,

hans plats i vrån för trång?

Och denna högtidsklädnad,

hvi tog han den uppå?

Var det till Herrans tempel,

den gamle tänkte gå?

Det hördes ingen ringning

från denna helgedom,

och murens port var sluten,

och kyrkan stängd och tom.

Hvad skulle man ock göra

uti Guds hus i dag?

Den sjuttonde augusti

var ingen helgedag.

Dock i den gamles tycke

hölls gudstjenst denna tid,

och hölls den ej i kyrkan,

så hölls den näst invid;

ty kringom den på höjden,

från mon till insjöns strand,

stred Finlands kämpaskara

just nu för kung och land.

Den sjuttonde augusti

var sommarvarm och klar,

och för den forne krigarn

en högtidsdag den var.

Han gick rakt fram mot kullen,

der Finlands fana höjts,

han ville se Gud tjenas

i dag af Adlercreutz.

Han ville höra klangen

af svärden än en gång,

den välbekanta tonen

af fältkanonens sång.

för minnet återkalla

sin ungdoms kraft och mod

och se det nya slägtet,

hur det höll ut i blod.

Så har man tydt hans mening;

kanske man den förstått.

Dock såg man ej hans tankar,

man såg hans vandring blott.

Han gick sin bana framåt

helt lugnt, det märkte man,

och hann så kyrkovallen,

der striden hetast brann.

Der tog han plats vid vägen

och satt och såg uppå,

han såg mot finska hären

mot ryska likaså;

hvar helst de skarpast möttes,

der sågs hans blick bli qvar,

och ofta som förklaradt

hans hela anlet var.

Och blinda kulor hveno

kring honom hvarje stund,

och dödens ädla skördar,

de föllo i hans rund;

han gick dock ej från stället,

hans lugn var lika gladt,

och ingen kula rörde

den gamle, der han satt.

Och i beständig vexling,

allt efter lyckans lek,

omstöts han af en skara,

som frambröt eller vek;

men hur ock striden hvälfde,

fick gubben ostörd bli,

och vän och ovän lika

gick vördande förbi.

Men dagen led, och solen

vid vesterns portar stod;

då segrade omsider

den finska härens mod,

då sågs hvart hinder brutet,

hvar fiende på flykt,

och allt kring gamle krigarn

var åter lugnt och tryggt.

När då den sista truppen

bröt ned från kullens topp

och drog förbi soldaten,

då stod han högrest opp:

»I unga tappra söner

utaf vår fosterjord,

fins någon här, som aktar

en grånad krigsmans ord?

Stor tack vill han er säga

för denna sköna dag,

ty aldrig har han skådat

ett härligare slag.

Gud vare pris och ära,

vårt folk vet segra än,

än lefver fädrens ande,

ännu har landet män.»