Kulneff

Och efter kvällen räcker till

Och minnet ger oss glädje än,

Om Kulneff jag berätta vill,

Säg, har du hört om den?

Det var en äkta folkets man,

Båd' dö och leva kunde han,

Den främste, där det höggs och stacks,

Den främste, där det dracks.

Att kämpa, kämpa nätter, dar,

Det var för honom tidsfördriv;

Att falla endast blomman var

Utan en hjältes liv.

Vad vapen man i handen höll,

Det var detsamma, blott man föll,

I stridens eller lekens ras,

Med sabel eller glas.

Och älska var hans hjärtas lust,

Och lika fritt som snabbt hans val:

Han kom blott från en blodig dust

Och gav helt färmt en bal;

Och sen han lågat natten ut,

Tog han sin skönas sko till slut

Och fyllde de ur närmsta bål

Och drack sin avskedsskål.

Du skulle sett hans anletsdrag!

Än finns på mången hyddas vägg

Bland tavlor en av eget slag,

En bild av bara skägg;

Du träder närmre, och du ser

En mund, som under skägget ler,

En blick, helt öppen, varm och mild,

Det är just Kulneffs bild.

Dock fick man vara trygg och van

För att ej blekna vid hans chock;

Var man det minsta rädd för fan,

Var man för honom ock;

Det var på håll hans åsyn blott,

Som skrämde mer än pik och skott,

Och hellre såg man mot hans hugg

Än mot hans svarta lugg.

Så sågs han, när han rände an

Med sabeln lyft, i eggat språng,

Och sådan var han, säger man,

När han höll ro nån gång,

När, med sin korta päls uppå,

Från gård till gård han syntes gå

Och dröjde kvar som vän och gäst,

Varhelst han tyckte bäst.

Än talar mången moder om

Sin skräck, när utan krus och lov

Rakt fram till vaggan Kulneff kom,

Där hennes älskling sov.

"Men", säger hon, "han kysste blott

Mitt barn och log så fint, så gott,

Som nu hans bild på väggen där,

Om blott man närmre är."

Visst är, att i sitt rätta ljus

Var gubben Kulneff god som guld;

Man klandrar, att han tog ett rus,

Det var hans hjärtas skuld;

Och detta hjärta bar han med,

Då han höll frid, som då han stred:

Han kysste och han slog ihjäl

Med samma varma själ.

Det fanns i ryska härens namn,

Som på sitt blad historien skrev,

Som fördes hit i ryktets famn,

Långt förr än kriget blev.

Barclay, Kamenski, Bagration,

Dem kände varje Finlands son,

Och skarpa strider bidde man,

Där dessa ryckte an.

Men Kulneff visste ingen av,

Förrn krigets flamma här var tänd;

Då kom han såsom storm på hav,

Knappt anad förr än känd,

Då bröt han fram som blixt ur sky,

Så väldig och likväl så ny,

Och glömdes ej och kändes nog

Från första slag, han slog.

Man hade kämpat dagen ut,

Och rysse liksom svensk var trött.

Man trodde glad, att allt var slut

Och sov helt lugnt och sött;

Men bäst vid drömmens barm man låg

Och guld och gröna skogar såg,

Så skrek en skyltvakt: "I gevär!"

Och då var Kulneff där.

Man följde makligt en transport,

Långt skild från ryska härens stråt,

Men åt och drack av bästa sort,

Och drack på nytt och åt;

Men plötsligt, mitt i glädjens stund,

Kom Kulneff som en obedd kund,

Det yrde opp ett moln av damm,

Hans pikar glänste fram.

Och satt man stadigt på sin häst

Och gjorde allt med bästa flit,

Kom gubben rakad från vår fest,

Så skäggig han kom dit;

Men höll man mindre amper min,

Då blev det han, som drack vårt vin

Och bjöd oss kvitta detta lån

Vid stränderna av Don.

Och var det varmt och var det kallt,

I regn, i snö, om dag, om natt,

Allt syntes Kulneff överallt

Och gjorde spratt på spratt;

Och ställdes här mot här till slag,

Visst märkte man, var han tog tag,

Den fria stäppens käcke son,

Kamraten långtifrån.

Dock hade Finlands hela här

Ej kunnat visa en soldat,

Som ej höll gamle Kulneff kär

Som trots en stridskamrat.

Och syntes blott hans kända drag,

Då grinade av välbehag

Mot björnen från kosackens land

Hans bror från Saimens strand.

Och denne åter såg helt nöjd

Mot ramar, vilkas tag han rönt,

Och bröt han in, var det med fröjd,

Som om det mödan lönt.

Det var en syn, som dugde se,

När Kulneff togs med finnarne;

De visste bära opp varann,

De starke, de och han.

Hans arm har domnat längesen,

Han föll i strid med svärd i hand,

Hans ära lever kvar allen,

Bestrålande hans land;

Och var hans namn du nämnas hör,

Hör du "den tappre" nämnt framför;

Den tappre, vilket härligt ord

Av tacksam fosterjord!

Hans klinga drogs mot oss, hans lans,

Den gav oss ofta djupa sår,

Dock älska även vi hans glans,

Som om han varit vår;

Ty vad som mer än alla band

Av fana och av fosterland

På krigets ban förbrödrar oss,

Är samma kraft att slåss.

Hurra för Kulneff, för hans mod!

Hans like skall ej hittas lätt;

Vad mer, om än han göt vårt blod,

Det var hans krigarätt.

Han var vår fiende, välan,

Vi voro fiender som han;

Att han högg in med fröjd som vi,

Var det ett ont däri?

Förhatlig är den fege blott,

Åt honom ensam hån och skam,

Men hell envar som tappert gått

Sin krigarbana fram!

Ett glatt hurra, ett högt hurra

För varje man, som kämpat bra,

Vadhelst han blev i livet än,

Vår ovän eller vän!