Saga vid spiseln

Det var en gång en konung

Så grå, som Odin.

Han rådde öfver norden

I fordomtima.

En enda liten dotter hade han.

Ja, ja,

Hur lågorna fladdra i spiseln!

Hon var så skön som solen

På Dovre fjällar.

Hon gaf sitt kungahjerta

Åt kärleks sorger.

En ringa väpnare så höll hon kär.

Ja, ja,

Hur lågorna fladdra i spiseln!

När det vardt sagdt för kungen

I gästbudssalen,

Förvandlades hans anlet,

Som vinterdrifva.

Sin dotter grof han lefvande i hög.

Ja, ja,

Hur lågorna fladdra i spiseln.

Om våren skjöt en törnros

Så röd ur högen,

Och väpnaren slöt rosen

Till pantsarhjertat:

Dig, ros, så vill jag älska till min död.

Ja, ja,

Hur lågorna fladdra i spiseln!