Snöflingorna

Myriader fångna

förvista andar

till jorden sjunka

från skaparns famn

och le och gråta

och älska, lida

och blomma, vissna

i mänskohamn.

Hvarenda ande

bär stum inom sig

ett mänskohjärta,

en själ så varm.

Hvartenda hjärta

bär i sitt sköte

en värld af tankar

i mänskobarn.

Så födas ständigt

myriader tankar,

millioner suckar

i hvar sekund

och stiga uppåt

till deras ursprung

som lätta dimmor

i morgonstund.

Och Gud allsmäktig

han väger dessa

myriader tankar,

dem ingen vet.

De onda strör han

att dö i natten,

de goda blomma

i evighet.

Men de millioner,

som icke onda

och icke goda

ur hjärtat gå,

fåfänga, toma,

förflugna tankar,

dem låter Herren

en tid bestå.

Dem låter Herren

i vinterfrosten

som flingor snöga

ifrån hans tron.

Och när en solblick

af himlens öga

ser ned på flingan,

så smälter hon.

Så smälta alla

förflugna, toma,

fåfänga tankar

för sol och vår.

Den suck, som icke

för himlen duger,

skall dö förgråten

som flingans tår.