Danserskans sång

Ej mer din blida ro jag kan fördraga.

Du skall ej längre, som i middagshvila

du ler åt myggens solskensyra dans,

mot mina kärlekslågors feberglans

förströdt och svalt med blick och läppar smila.

Din spegelblanka frid skall jag förjaga,

dock ej med älskog, alltför fåfängt biktad,

men svekets ormblick, i din dvalas stund,

skall mot ditt hjärta stå som dolkspets riktad

och spana djupt i det fördoldas grund.

En trolldryck skall ag åt din själ bereda

af just det gift som bäst dess klarhet grumlar

och som vilkaniskt splittrar all din makt.

När bruten, bländad du i gruset tumlar,

skall ändtligt fri jag hälsa dagens prakt.

Men ve mig om innerst dock en sveda

skall om din blida ro och om min kärleks glöd

mig än i hämndens, segerns solrus minna!

Då var min herre genom lif och död!

Då skall med dig jag på ditt bål förbrinna!