Jag spejande framgick

Jag spejande framgick vid gärdsgårdens sida,

jag lyddes och lyddes från tåget i byn,

då såg jag min älskling långt bort i den vida

av fjärdar omkransade tallskogens bryn.

Och frost var på marken, och böjan vid stranden

låg frusen och stelnad, och himlen var grå,

och vissnade blommorna sovo i sanden,

och gulnade löv föllo ned däruppå.

Jag gråtande framskred den ödsliga vägen,

med klagan jag gick utmed villande led,

och tunga de voro, de ilande stegen,

och bitra de tårar, som strömmade ned.

Men vännen mig sträckte den längtande famnen,

jag hörde den älskades smekande röst,

jag hann till hans sida, och skyddande hamnen

jag fann vid hans varma, hans trofaste bröst.

Och händer i händer förtroligt sig knöto,

och öga mot öga i hänryckning log,

och kinder mot kinder sig rodnande slöto,

och munnen den kysstes, och hjärtat det slog;

då doftade lunden, då knoppades träden,

då strålade solen, då skingrades snön,

och ljungen sköt blommor på doftande heden,

och vågorna svallade åter på sjön.