Jungfru Blond och jungfru Brunett

Jungfru Blond och jungfru Brunett

dansa med fingret på kjolen.

Så höstklar är luften och lätt, lätt, lätt,

lätt som de svingande

jungfrurnas klingande glädje i solen.

Se på.

Nu höja de sig,

nu böja de sig,

och ögonen lysa och flätorna slå

och kinden har heta fläckar.

- men långt över ängens gulnade vall

står rymden kall,

och nakna stå träd och häckar.

O jungfrur, vi dansen I än

och sjungen och skratten?

Det faller en stjärna igen,

och snart kommer natten.

Den kommer som tjuven, när ingen ser

och ingen ber.

Som en rovfågelssvärm slår den ner

och förmörkar vägar och vatten.

Jungfru Blond och jungfru Brunett

stanna förskrämda i dansen.

Hur hemskt blev allting med ett

i den sista döende glansen.

Det visslar i vinden och smuger på tå

och skrattar i ris och dungar.

De stackars jungfrurna små

skälva som fågelungar.

Och vita i kinden, med flätor som slå, slå, slå,

rusa de hemåt båda.

Härute är villor och våda,

men hemma är världen en spiselvrå

och mor den enda i världen.

Hon sitter så tyst och tvinnar och snor

och stirrar frysande

in i de lysande glöden på härden.

De gömma sitt hjärta hos mor

och kyssa den gamlas händer,

och timmarna rinna och kvälln blir stor,

det rasslar i brasans bränder.

Men ute som troll på tå

det mumlande mörkret skrider:

- Ni käraste jungfrur små,

jag tar er väl vad det lider...