Axels vanvett

Var tyst du bölja blå

du får ej så mot stranden slå,

du störer endast mina drömmar,

jag älskar icke dina strömmar,

de skummande med blod ibland,

du förer döden till min strand.

Här låg en Yngling och blödde,

hans graf med rosor jag beströdde,

ty han var lik, jag hvet väl hvem.

Till våren för jag henne hem.

De säga mig att jorden söfver

min brud, och gräset växer öfver

det trogna bröst, det är ej sannt;

hon satt i natt på klippans brant.

Blek var hon som man döden målar,

det kommer sig af månens strålar,

och kall om läppar och om kind.

Det kommer sig af nordanvind.

Jag bad den älskade att stanna:

hon strök med fingret på min panna,

det var så tungt så mörkt i den,

då blef det åter ljust igen.

Och fjärran utur östern klarna

de dagar, Ack! de hädanfarna,

de sköna dar, de himmelsblå,

hur säll var stackars Axel då?

Det stod ett slott i lunder gröna,

det slottet hörde till den sköna.

Jag låg i skogen mördad nyss;

hon gaf mig lifvet med en kyss.

Hon gaf sitt hjerta åt mig arma,

det rika hjertat och det varma,

nu ligger det och fryser i

förvissnad barm; det är förbi!

I stjernor som på himlen brinnen,

jag ber er slocknen och försvinnen,

jag vet en morgonstjerna god,

ner gick hon i ett haf af blod,

det luktar blod ännu från stranden,

och blodig är jag sjelf på handen.

Så klagar han på Sota skär,

när dagen tändes är han där;

när natten sänks går han ej åter,

han sitter ständigt där och gråter.

En morgon satt han död vid sjön

med händren knäppta hop till bön;

och tårar på den bleka kinden

halfslocknade i morgonvinden

och emot grafven där hon låg

ännu det brustna ögat såg.