Frithiof hos Angantyr

Nu är att säga, huru

jarl Angantyr satt än

uti sin sal av furu

och drack med sina män.

Han var så glad i hågen,

såg ut åt blånad ban,

där solen sjöng i vågen

allt som en gyllne svan.

Vid fönstret gamle Halvar

stod utanför på vakt.

Han vaktade med allvar,

gav ock på mjödet akt.

En sed den gamle hade:

han jämt i botten drack,

och intet ord han sade,

blott hornet in han stack.

Nu slängde han det vida

i salen in och kvad:

"Skepp ser jag böljan rida,

den färden är ej glad.

Män ser jag döden nära;

nu lägga de i land,

och tvenne jättar bära

de bleknade på strand." --

Utöver böljans spegel

från salen jarl såg ned.

"Det är Ellidas segel

och Fritiof, tror jag, med.

På gången och på pannan

känns Torstens son igen.

Så blickar ingen annan

i Nordens land som den."

Från dryckesbord helt modig

sprang Atle viking då,

svartskäggig bärsärk, blodig

och grym att se uppå.

"Nu", skrek han, "vill jag pröva,

vad ryktet ment därmed,

att Fritiof svärd kan döva

och aldrig ber om fred."

Och upp med honom sprungo

hans bistra kämpar tolv,

på förhand luften stungo

och svängde svärd och kolv.

De stormade mot stranden,

där tröttat drakskepp stod,

och Fritiof satt å sanden

och talte kraft och mod.

"Lätt kunde jag dig fälla,"

skrek Atle med stort gny,

"vill i ditt val dock ställa

att kämpa eller fly.

Men blott om fred du beder,

fastän en kämpe hård,

jag som en vän dig leder

allt upp till jarlens gård."

"Väl är jag trött av färden",

genmälte Fritiof vred,

"dock må vi pröva svärden,

förrän jag tigger fred."

Då såg man stålen ljunga

i solbrun kämpehand,

på Angurvadels tunga

var runa stod i brand.

Nu skiftas svärdshugg dryga,

och dråpslag hagla nu,

och bägges sköldar flyga

på samma gång itu.

De kämpar utan tadel

stå dock i kretsen fast.

Men skarpt bet Angurvadel,

och Atles klinga brast.

"Mot svärdlös man jag svänger",

sad' Fritiof, "ej mitt svärd,

men lyster det dig länger,

vi pröva annan färd."

Likt vågor då om hösten

de bägge storma an,

och stålbeklädda brösten

slå tätt emot varann.

De brottades som björnar

uppå sitt fjäll av snö,

de spände hop som örnar

utöver vredgad sjö.

Rotfästad klippa hölle

väl knappast ut att stå,

och lummig järnek fölle

för mindre tag än så.

Från pannan svetten lackar,

och bröstet häves kallt,

och buskar, sten och backar

uppsparkas överallt.

Med bävan slutet bida

stålklädda män å strand;

det brottandet var vida

berömt i Nordens land.

Till slut dock Fritiof fällde

sin fiende till jord,

han knät mot bröstet ställde

och talte vredens ord:

"Blott jag mitt svärd nu hade,

du svarte bärsärksskägg,

jag genom livet lade

på dig den vassa egg."

"Det skall ej hinder bringa",

sad' Atle, stolt i håg.

"Gå du och tag din klinga,

jag ligger som jag låg.

Den ena som den andra

skall en gång Valhall se:

i dag må jag väl vandra,

i morgon du kanske."

Ej länge Fritiof dröjde,

den lek han sluta vill,

han Angurvadel höjde,

men Atle låg dock still.

Det rörde hjältens sinne,

sin vrede då han band,

höll midt i hugget inne

och tog den fallnes hand.

Nu Halvar skrek med iver

och hov sin vita stav:

"För edert slagsmål bliver

här ingen glädje av.

På bord stå silverfaten

och ryka länge sen,

för er skull kallnar maten,

och törsten gör mig men."

Försonta trädde båda

nu inom salens dörr,

där mycket var att skåda,

som Fritiof ej sett förr.

Grovhyvlad planka kläder

ej nakna väggar där

men dyrbart gyllenläder

med blommor och med bär.

Ej mitt på golvet glöder

den muntra brasans sken,

men emot vägg sig stöder

kamin av marmorsten.

Ej rök i sal sig lade,

ej sågs där sotad ås,

glasrutor fönstren hade,

och dörren hade lås.

Där sträcka silverstakar

ut armarna med ljus,

men intet stickbloss sprakar

att lysa kämpens rus.

Helstekt, med späckad bringa,

står hjort på bordets rund,

med guldhov lyft att springa

och löv i hornens lund.

Bak kämpens stol en tärna

står med sin liljehy

och blickar som en stjärna

bakom en stormig sky.

Där flyga lockar bruna,

där stråla ögon blå,

och som en ros i runa

så glöda läppar små.

Men hög å silverstolen

satt jarlen i sin prakt;

hans hjälm var blank som solen

och pansar't guldbelagt.

Med stjärnor översållad

var manteln rik och fin,

och purpurbrämen fållad

med fläcklös hermelin.

Tre steg han gick från bordet,

bjöd handen åt sin gäst

och vänligt tog till ordet:

"Kom hit och sitt mig näst!

Rätt månget horn jag tömde

med Torsten Vikingsson;

hans son, den vittberömde,

ej sitte fjärran från!"

Då sågs han bägarn råga

med vin från Sikelö;

det gnistrade som låga,

det skummade som sjö:

"Välkommen gäst här inne,

du son utav min vän!

Jag dricker Torstens minne,

Jag själv och mina män".

En skald från Morvens kullar

då prövar harpans gång.

I välska toner rullar

hans dystra hjältesång.

Men i norräna tunga

en ann på fädrens vis

hörs Torstens bragder sjunga,

och han tog sångens pris.

Nu mycket jarlen sporde

om fränderna i Nord,

och Fritiof redogjorde

för allt med vittra ord.

Ej någon kunde klaga

på vald uti hans dom,

han talte lugnt som Saga

i minnets helgedom.

När han därnäst berättar,

vad han på djupet såg,

om Helges troll och jättar,

besegrade på våg,

då gladas kämpar alla,

då småler Angantyr,

och höga bifall skälla

till hjältens äventyr.

Men när han talar åter

om älskad Ingeborg,

hur ömt den sköna gråter,

hur ädel i sin sorg,

då suckar mången tärna

med kinderna i brand.

Ack, hur hon tryckte gärna

den trogne älskarns hand!

Sitt ärende framförde

den ungersven till slut,

och jarlen tåligt hörde,

till dess han talat ut.

"Skattskyldig var jag icke,

mitt folk är fritt som jag:

kung Beles skål vi dricke

men lyda ej hans lag.

Hans söner ej jag känner,

men fordra de en gärd, väl,

som det höves männer,

de kräve den med svärd!

Vi möta dem på stranden --

dock var din far mig kär." --

Då vinkar han med handen

sin dotter, som satt när.

Då: sprang den blomstervidja

från stol med gyllne karm;

hon var så smal om midja,

hon var så rund om barm.

I gropen uppå kinden

satt Astrild, liten skalk,

lik fjäriln, förd av vinden

allt i en rosenkalk.

Hon sprang till jungfruburen

och kom tillbaka

med grönvirkad pung,

där djuren gå under höga

träd och silvermånen skiner

på sjö av segel full;

dess lås är av rubiner

och tofsarna av gull.

Hon lade den i handen

uppå sin fader huld;

han fyllde den till randen

med fjärran myntat guld.

"Där är min välkomstgåva,

gör med den vad du vill;

men nu skall Fritiof lova

bli här i vinter still.

Mod gagnar allestädes,

men nu är stormens tid,

och Hejd och Ham, jag rädes,

ha åter kvicknat vid.

Ej alltid gör Bllida

så lyckligt språng som sist,

och många valar rida

sin våg, fast en vi mist."

Så skämtades i salen

och dracks till dager ljus,

men gyllne vinpokalen

gav glädje blott, ej rus.

Fullbräddad skål vart ägnad

åt Angantyr till slut,

och så i god välfägnad

satt Fritiof vintern ut.