Frithiofs frieri

Väl klingar sången i Frithiofs sal,

och skalderna prisa hans ättartal.

Men sången gläder

ej Frithiof, han hör ej hvad skalden qväder.

Och jorden har åter klädt sig grön,

och drakarna simma igen på sjön.

Men hjeltesonen

han vandrar i skogen och ser på månen.

Nyss var han likväl så lycklig, så glad,

ty muntre kung Halfdan till gäst han bad

och Helge dyster,

och de hade med sig sin sköna syster.

Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand

och kände tillbaka en tryckning ibland,

och såg betagen

alltjämt på de kära, de ädla dragen.

De taltes vid om de glada dar,

då morgonens dagg låg på lifvet qvar,

om barndomsminnen,

de rosengårdar i ädla sinnen.

Hon helsade honom från dal och park,

från namnen, som grodde i björkens bark,

och från den kullen,

der ekarna frodas i hjeltemullen.

"Det var ej så trefligt i kungens gård,

ty Halfdan var barnslig och Helge hård.

De kungasöner

de höra ej annat än lof och böner.

Och ingen (här rodnade hon som en ros),

åt hvilken en klagan kunde förtros.

I kungasalar

hur qvaft var det der mot i Hildings dalar!

Och dufvorna, som de matat och tämt,

nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.

Ett par allena

var qvar; af de tvenne tag du den ena!

Den dufvan hon flyger väl hem igen,

hon längtar, som andra, väl till sin vän.

Bind under vingen

en vänlig runa! det märker ingen."

Så sutto de hviskande dagen om,

de hviskade ännu, när qvällen kom,

som aftonvindar

om våren hviska i gröna lindar.

Men nu är hon borta, och Frithiofs mod

är borta med henne. Det unga blod

i kinden stiger,

han lågar och suckar alltjämt, och tiger.

Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref,

och glad for hon af med sitt kärleksbref:

men ack! tillbaka

hon vände ej mer, hon blef hos sin maka.

Det väsen behagade icke Björn.

Han sade: "Hvad fattas vår unga örn,

så tyst, så sluten:

Är bröstet träffadt, är vingen skjuten?

Hvad vill du: Ha vi ej i öfverflöd

det gula fläsk och det bruna mjöd

och skalder många?

Det tar aldrig slut på de visor långa.

Sant nog, att gångaren stampar i spilt;

på rof, på rof skriker falken vildt.

Men Frithiof jagar

i molnen allena, och tärs och klagar.

Ellida hon har ingen ro på våg,

hon rycker alltjämt på sitt ankartåg.

Ligg still, Ellida!

ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.

Den strådöd är också en död: till slut

jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut.

Det kan ej fela,

vi blifva välkomna hos blåhvit Hela." -

Då släppte Frithiof sin drake lös,

och seglet svälde, och vågen fnös.

Rakt öfver fjärden

till kungens söner han styrde färden.

De sutto på Beles hög den dag

och hörde folket och skipade lag;

men Frithiof talar:

den stämman förnimmes kring berg och dalar.

"I kungar, skön Ingeborg är mig kär;

af eder jag henne till brud begär,

och den förening

hon var väl äfven kung Beles mening.

Han lät oss växa hos Hilding opp,

likt ungträn, som växa tillsammans i topp.

Der ofvanföre

band Freja de toppar med gyllne snöre.

Min far var ej konung, ej jarl en gång,

dock lefver hans minne i skaldens sång.

Höghvälfda grifter

förtälja på runsten min ätts bedrifter.

Lätt kunde jag vinna mig rike och land,

men hellre jag blir på min fädernestrand.

Der vill jag skydda

så kungens gård som den ringes hydda.

Vi äro på Beles hög; han hör

hvart ord i djupet här nedanför.

Med Frithiof beder

den gamle i högen: betänken eder!" -

Då reste sig Helge och talte med hån:

"Vår syster är ej för en bondeson.

Nordlandens drotter

må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.

Yfs gerna att helsas för ypperst i Nord,

vinn männer med handkraft och qvinnor med ord!

Men Odensblodet

till pris ger jag icke åt öfvermodet.

Mitt rike behöfver du ej ta dig an,

jag skyddar det sjelf; vill du bli min man,

en plats är ledig

ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig." -

"Din man blir jag knappast", var Frithiofs svar,

"är man för mig sjelf, som min fader var.

Ur silfverskida

flyg, Angurvadel, du får ej bida!"

I solen glänste den klinga blå,

och runorna lågade röda derpå.

"Du Angurvadel,

du är dock", sad' Frithiof, "af gammal adel.

Och vore det ej for högens fred,

på stället jag högge dig, svartekung, ned.

Vill dock dig lära

en ann' gång ej komma mitt svärd för nära." -

Så sagdt, han klöf i ett hugg allen

kung Helges guldsköld, som hängde på gren.

I två halfrunder

han klang emot högen, det klang inunder.

"Väl träffadt, min klinga! Ligg nu och dröm

om högre bedrifter; till dess förgöm

de runolågor!

Nu segla vi hem öfver mörkblå vågor."