Humlevisa

Det är ej fritt jag minnes, nar jag löser

var smidig, mogen slinga från sin stör,

min ungdoms lekar med min ungdoms töser

i strandens dunge just härnedanför.

Det är ej fritt jag tänker, då jag plockar

de långa flätorna vid logens dörr,

på mjuka bruna eller gula lockar,

som jag har rört vid mera varsamt förr.

I bröder, låtom vårens drömmar fara

och resom lyckans tjäll i höstens skygd!

Förspillt är vårens vin, det morgonklara,

så redom oss en dunkel humlebrygd.

Vad förr var ljuvt blev du vet snart i smaken;

vi röra sjungande vår heta mäsk

och lyfta stånkor, skummande mot taken

av dryck som är från början ärligt bäsk.

Vad mer om vinterns varulv sommarn sväljer,

blott vår hugsvalans våta skatt han spar!

Vi tappa lugnt vår lycka på buteljer

och gömma den till vedermödans dar.

Om lena kvinnolockar ej förgylla

vår huvudgärd och dofta oss till ro,

med humleknopp vi våra örngott fylla

och slumra tungt som björn i vinterbo.