Jorum

Döden går från by till by

med sin murkna giga.

Gammal karl men kvick och kry,

smala ben och viga!

Kastar som en pojk mot sky

frodigaste piga.

Står han vid en stugas knut,

fjällrar lätt på strängen,

sköna jungfrun träder ut,

liksom förr till drängen.

Hej, galoppen går i kut

över sommarängen.

Mor i huset, mjäll i skinn,

rund och slät om kinden,

tar från barmen, vit och stinn,

diaren i linden.

Stadigt dansar paret in

genom gallergrinden.

Mormor väcks av ovant spel,

rätar trögt på benen.

Gamla valsen tung och stel

tråds på kyrkgårdsrenen;

matt och yr hon stiger fel,

ramlar under stenen.

Aldrig var en man så galn

efter fläng och leka!

Nummerkarln och generaln,

blomstrande och bleka --

alla bjuder han på baln,

ingen brukar neka.

Har han i ett fattighus

skumpat om med hjonen,

står han strax i prakt och ljus

uppe hos baronen;

sirlig dans med bock och krus

enligt fina tonen.

Halta Lena, ful och svår,

saffransgrann i nacken,

äntligen en polska får,

fast hon släpar klacken.

Dunkom, hasom lunken går

uppför kyrkobacken.

Jorum på det kala fjäll

och i gröna hagen,

Jorum i den sena kväll,

Jorum mitt på dagen!

Hör den murkna gigans gnäll

under yra dragen!

Bröder ifrån land och stad

samt med mö och fruga!

Görom väntan ljuv och glad

i vår lekarstuga,

till dess en och en i rad

vi stå upp och buga.