Högt på fallets ormbunkssnår

Högt på fallets ormbunkssnår

solens kula sitter.

Gullebarn med moder går

över ljungens glitter.

Gullebarn skall dristigt stå

mitt på själva kulan.

Klipp och klapp, tag träskor på,

annars bränner sulan.

Solen är ett nystan blott

som från överfulla

spolar sina trådar fått.

Det begynner rulla.

Gullebarn, känn luftens drag.

Sök ej fäste fatta.

Garnets ända håller jag;

stå blott kvar och skratta.

Vilda bli ditt nystans språng,

gnistor stänka vida.

Stubbar knäckas vägen lång

utför fallets sida.

Kvistar vitna där som ben

efter jättetjurar.

Hi! Det susar över sten,

mumlar som i lurar.

Kolarns hund på risig brant

vädrar skrämd och murrar.

Redan bakom jordens kant

du i rymden snurrar.

Var, min pilt, blev nu ditt skratt?

Svartnar det för öga?

Djupet är en stjärnklar natt

och en natt det höga.

Apsaraserna i dans

med sitt sönderryckta

jungfrudok av månskensglans

skrida vid sin lykta,

födda ur ett moln av doft,

när de gudafödde

saligt vintergatans stoft

i sin nektar strödde.

Alla söka de i ring,

söka blott det samma,

och en jord, ett underting,

är var lyktas flamma.

Men ditt nystan viner runt,

faller, faller, faller

mot en ö, där blott ett tunt

töcken spänt sitt galler.

Ön är blå Elysium.

På dess myrtenstränder

trampar du de dödas rum,

grips av deras händer.

Var av dem vill leda dig,

har sin egen lära.

Hur sen livet styr din stig,

följa de dig nära.

Krokbent, luden, brun och hes

stapplar ur sitt käril

gamle far Diogenes:

Halt, min unge fjäril!

Du är yr och du är het;

vatten finns i sanden.

Bästa skopa som jag vet

är den blotta handen.

Saladin står klädd i järn,

väntar svart ditt möte.

Var rubin som på en tjärn

purpurrött ett flöte:

Fast till sådan liten fot

de för stora målats,

tag dock mina järnskor mot;

dina träskor kolats.

Nu Sibyllan kallar sträv.

Svavelångans täta

skyar gulnat kåpans väv:

Snart skall klart du veta,

när ditt nystan genomrökt

i min brunn fått falla,

vad som luftens jungfrur sökt,

vad vi söka alla.

Hör ur brunnens svalg en röst:

Mången sökt med heta

blickar i sitt eget bröst.

Gosse, det vi leta,

är det barn, som, en gång man,

lyfter soln ur töcknen.

Gullebarn, om du blev han,

blev vår väg ur öknen!

Nu har tråden lupit ut.

Jag är trött att vaka,

nystar i en snabb minut

sol och dig tillbaka.

Re'n du klättrar från din dust

storögd, varm och naken.

Nej, godmorgon! Det blev ljust.

Gullebarn är vaken.