Spörj östan, spörj västan

Spörj östan, spörj västan om tankarnas gång. Gullebarn, Gullebarn lilla!

Skum är din faders säng och trång.

Ovan susar där natten lång

gräset på torvorna stilla.

Allt hos mig som kärt honom vart,

flätan, som hänger tung och svart

över min tröjas knäppen;

allt hos honom, min unge falk,

pannans höjd och draget av skalk

över den krökta läppen —

allt, som sökte vartannat, fick

bultande hjärta och röst och blick,

sjönk i ditt liv förenat.

O min son, min älskade son!

Husvill kärlek, som mötte hån,

fåfängt världen har stenat.

Husvill kärlek, som själv jag begrät,

går i blomma och skrider

fram genom alla tider:

han blev du, han blev evighet.