Bergvandrarn

Jag står på Alpens höjd;

Dof mullrar under mig, ur låga skyar röjd,

Den åska svagheten förskräcker:

Men blåa rymden doftar fröjd,

Och salighet min själ betäcker.

Min gäng är djerf, men skön

År banans fria vidd, och stor är vådans lön:

De fega må vid foten stanna;

På isens glas, på branta snön

Jag söker fjällets gyllne panna.

Der bor i himlens ljus

Det hopp, som klarna skall den dunkla jordens grus;

Dess gudaglans i djupet skiner,

Der Hatets orm, bland dunsters sus,

Förgömd i lömska huskar hviner.

Vid de fördömdas bål

Är smidd den pil, som skjuts mot Dygdens pansarstål,

Från harmsna nidingsnästets skrefva:

Men lika kärt är hennes mål;

Att dö för det, -- det är att lefva.

Väl blånar vid min fot

Min ungdoms blomsterdal, och för lavinens hot

Jag sett min sälla hydda falla:

Men modet står, som klippans rot,

När skyfall utför toppen svalla.

Dock -- äfven vid mitt fall

Så hvit, som fjällsjöns is, min oskuld glänsa skall;

Min eld skall tända högre själar,

När kring mitt stoft, pä klyftans hall,

Med hesnad hväsning draken krälar.

Med skarp och giftig tand

Han gnager Snillets thron, som når till stjernors land;

Men krönta hjessan ej han hinner,

Hvars skimmerkrans, i österns rand,

Än mera ljuft oeh yppigt brinner.

Jag vågar gladt min färd

Högt ofvan jollrets p??? till en förklarad verld,

Min längtan der sin-rbild njuter;

Och en cherub, med blixtens svärd,

Från Elden pöbelu utesluter.

Som Ljungarns örn flyr opp,

Och mäter med en blick de svarta korpars tropp,

Som kring ett rof i kärret stoja;

Han skyndar lugn sitt ljusa lopp,

Och ilskan tuggar på sin boja:

Så på min frihets herg

Jag säll, fast ensam, går, med mod och lejonmärg,

Att ädlare bedrifter följa;

Tills moln, af morgonrodnans färg,

På spetsen mig för jorden hölja.