Sangen

I fallets stund, då menskans ande dömdes,

Att genom lifvet gå vid sorgens arm,

Af alla englar Sången ensam gömdes,

För jorden qvar, i den betrycktas barm.

Hör ännu under vandringen på heden,

Vid hjertats klagan och vid ödets strid,

Han talar, engeln, om sitt f ordna Eden

Och om dess blommor och dess helga frid.