Nattviolen

Den lilla nunnan ensam vakar än;

Re'n hennes vän

Igenom nattens vida grafchor blickar;

Det stumma hopp, som fröjdar och som bryr,

Till himlen flyr,

Der månan moderligt sitt bifall nickar.

Om dagen, lutad under solens brand,

Ett stilla land

Jag önskar mig, der nattens drottning myser,

Der andar blott i dunkla lundar gå,

På fästets blå

Den Högstes diadem af sijernor lyser.

Och bäst jag längtar, byts naturens tjäll

Till rymlig cell,

Med crucifixer, ljus och rosenkransar;

Min klostergård betäcks af ekars makt,

En riddarvakt

Med gröna hjelmar på sin jättepansar.

En forntid väcks, af midnattsklockans ljud,

I hemlig skrud,

Och evigheten öppnar sina salar:

Guds Helige då gå, i drömmars drägt,

Till jordens slägt,

Och dygden med en synlig urbild talar.

Då vecklar själen sig ur dufuad knopp,

Och strömmar opp

SYSTEMI dofter till de goda makters säten;

De tolka der min oskuld och min tro,

Min anings ro

I månans sken bland näktergalars läten.

Så må jag dö, af verlden oförstådd,

Men ej försmådd

Af den, som engång löser lifvets gåta:

Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf,

Skall i min graf

Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.

Lik äolsharpans stilla sammanklang,

När strängen sprang,

Och vinden blott försvunna tonen saknar:

Så blifve ock från kylans rymd min gång;

Så klinge sång

Vid blommans bädd, när hon i Eden vaknar!