Liljan

Lockar dig min silfverhvita stjerna?

Sköna pilgrim, kom! din tår må gerna

På min bleka krona hvila sig.

Nattens lampa tänds och poppeln hviskar,

Daggens rika manna mig förfriskar;

Mina veka nerver lifvas åter,

Och en stilla suckning helsar dig.

SYSTEMI min bild du ser en fängslad Engel;

Minnet tynger, smärtande, min stengel;

Blott min tro bevittnar, hvem jag var.

Der på sjön du svanen ser, min broder;

Och tnin syster, högt på azurns floder,

Månan, andeverldens stora lilja,

I Guds Moders stjernkrans tindrar klar.

Vet du, hvarför Liljans hjerta klagar?

Ack, hon minns de fordna oskuldsdagar,

Då hon stod på Gihons ambrastrand:

Edens luft, den skära, balsamljufva,

Var min boning, och en turturdufva

Söng bredvid mig i orangelunden,

Om en andekärleks rena brand.

Stilla satt på bergen morgonstunden,

När jag flög igenom himlarunden;

Lycklig kände sig hvar närmad sphär;

Ljuft hvar åder slog i kreaturen,

Menlös låg på rosenbädd naturen;

Alla andar följde mig, och söngo:

"Fromhet Skaparns skönsta tanke är!"

Kom så Adam: "Hulda Engelinna",

Klang hans röst, "låt mina böner finna

"Nåd hos.dig, o Lilith, blif min brud!

"Se, jag irrar ensam, utan maka"....

Djerfve jordson! ropte jag, tillbaka!

Sök en brud, som du, af mullcn buren;

En gudinna älskar blott en gud.

Skaparn af sin sons förtviflan rördes,

Vredgad Zebaoth i stormen hördes:

"Stolta! tag ock du en jordisk lott!

"Först vid tidens ända öppnas åter

"Edens port, och Domnren förlåter;

"Ej, att du försköt ett lägre väsen, --

"Att du såg din höghet, var ditt brott!"

Mina vingar nu från skullran falla

Såg jag; hörde icke längre skalla

Jubelchoren kring. Tehövas thron.

Ur en dvala väckt, mig bojan tryckte;

Ögat sig för högre syner lyckte;

Och förgäfves lyssnar mer mitt öra

Efter någon öfverjordiak ton.

Kort är lifvets sommar; kalla ilar

Störa tanken, som i minnet hvilar

Af det fordna paradisets vår;

Blott när aftonflägten kring mig bäfvar

Lik en cherubsharpas echo, sväfvar

Hoppet till den rymd, der näktergalen

Sjungande den Högstes thronpall når.

Är, som mina kinder, hvitt ditt sinne,

Bor en tro, som aldrig släcks, derinne,

Är din vilja, som min krona, klar:

Då i fallet äro vi förvandter,

Sände, att försköna jordens branter;

Och, vid slutad pröfning, våra vingar

Återfå vi och vår barndoms dar.

Milda himmel, och du, nattens öga!

Vid er hulda åsyn smärtar föga

Hvarje blad, som från min stengel bryts.

Blåa äther! dig jag vill betrakta,

Stjernor! vinken glimmande, när sakta

Mina veka blomsternerver domna,

Och till mull min fromma fägring byts.

När ditt bröst, som vidgas af förtjusning,

Genomträngs af en elysisk susning,

Rösten lik af en förgudad vän;

När ur vesterns brand, som sänks förkolnad,

Någon moderlig, begråten vålnad,

Likt ur evighetens gullport, skymtar,

Och din famn förgäfves söker den:

Högre då, än någon jordisk tärna,

Lockar er min silfverhvita stjerna,

Adams barn, med underbart begär;

Med den hvita tempeljungfruns strålar

Hvar sin tänkta huldgudinna målar,

Och hvar helig längtan åter ljuder:

Fromhet Skaparns skönsta tanke är.