Flickornas Lof

Skön är en ros, på hvars doftande sköte

Himmelska perl-lika tårarne glimma;

Solen är skön, då i aftonens timma

Mildt emot lugnade böljan hon ler;

Skön är den fjärl, som till blomsternas möte,

Buren, lik sylfen, på gyllene vingar,

Glädtigt och snabbt öfver fälten sig svingar:

Långt mera skön dock, o flicka, du är!

Ljuf är väl lärkans melodiska stämma,

Som under lundernas gensvar försvinner;

Ljuft är väl sorlet af källan, som rinner

Lugnt till den tröttade vandrarens tröst;

Ljuft är, då qval våra hjertan beklämma,

Trollas af harpans medlidande toner

In uti sorgfria, ljusare zoner:

Långt mera ljuf är dock, flicka, din röst!

Drufvornas doftande nektar förtjusar;

Tjusande locka citronernas frukter;

Tjusfull är liljan med lifvande lukter,

Öppnad för strålarnas smekningar nyss;

Tjusfull sefiren, som svalkande susar;

Tjusfullt att, sirad af leende kransar,

Irra i vilda, bacchantiska dansar:

Men mera tjusfull är flickornas kyss!

Hell eder flickor! vår lefnads försköning,

Tingens lycka och skaparens ära;

Födda att fjettrade männerna lära

Byta till nöjen sitt qvalfulla lif.

Må eder kyss bli min mödas belöning! --

Fritt du beröfve mig gullet och makten,

Lockande lagern och skimrande prakten,

Fader! men flickornas ömhet mig gif!