Som en siöman uti stor far'

Som en siöman uti stor far'

i stormvind och oväder

ser jag olyckan uppenbar

om mig på alla sidor.

Min högsta flit om jag än gör

att driva och lovera,

mång hård vind jag ändå spör,

som mig vill destruera.

Jag springer upp till himmelen

och ner i djupet faller,

ingen är mer min broder och vän,

vad jag ropar och kallar.

Segel och skepp i stycken gå,

vänner och släkting svika,

te böljor blå över mig slå;

döden kan jag ej vika.