Nattyxne

Över dig, yxne, älskogsört,

susade Veneris flyende skört,

daggen som lopp av den vita foten

göt dig i roten

sin vårliga vört.

Daggig hon kom av de långa hav,

daggig av lundarnas färska sav,

glidande sakta i tungelnatten

nyckfullt in mot de späda vatten,

sjönk som en svan

ned mellan kasdun och baldrian.

Veneris blomma, nattviol,

vinden dör bort som en matt fiol,

strängad med dvärgsnät från grenar och ängar,

strängad med strängar

av sjunkande sol.

Vit är din kind, och all dagen du gömt

blicken för solen och lutat och drömt.

Vet du ditt blod som en jungfrus är blandat?

Vet du ditt drömliv som hennes är andat

renast och bäst

blott som en doft vid en tungelfest?

Veneris blomma, nosserot,

vinden far upp, som sov vid din fot,

ur mörkret ett lidelsens stråkdrag svingar

på flädermusvingar

mot månens klot.

Jungfrublomma, böj dina knän,

oskuld som brytes, dess doft är frän.

Vet du de skära drömmarnas öde?

Djupt i din rot går ett hemligt flöde,

en jordbrygd skum,

Veneris blomma, Satyrium.