Prins Aladin av Lampan

Prins Aladin av Lampan

har ingen lampa kvar,

han trevar under manteln,

där lampan var,

han söker efter Ringen,

men ringen finner ingen,

som inga ringar har.

Prins Aladin den Store

har tappat sitt förnuft

och trevar blint i luft.

Han manar ur det vida:

"Kom, feslottet mitt,

med pärlor och rubiner

i salen, som skiner

av guld och av vitt!

I andar, I gören

er plikt och er flit,

I fören mig, I fören

prinsessan Belbrududur,

den månemilda, hit!"

Så raglar framåt gatan,

där trängseln är stor,

prins Aladin i trasor

och trasiga skor:

"Se fånen, hör på fånen,

den galne skräddarsonen,

ni vet, ni vet han tror,

han är sultanens bror!"

- I skräddare och tiggare,

I kännen icke anden,

man gör en vink med handen

och ropar sakta blott:

Kom slott, kom slott, kom slott!

Han ser åt himlaranden,

han spanar efter anden,

han väntar på sitt slott,

då småler folket smått:

"Ditt slott är allt i månen,

se, fånen, se fånen!"

Ack, den som ägt om Lampan

har aldrig mera ro,

och den som burit Ringen

vill aldrig mera tro,

att icke undertingen

från fordom äro kvar,

fast villorna bedraga

och tvivel honom gnaga

och inga ting han har.

Ty Lampan, det är skaparkraft,

som gör till makt en man,

och Ringen, det är troskraft,

som allting kan.