Åter grönska dessa dalar

Åter grönska dessa dalar,

ack, som vore intet borta!

Mig blott ingen Maj hugsvalar

med sin herrlighet, den korta.

Vårens granna foglar sjunga

jublande kring blomstergången.

Ack jag lyss ej med min unga

brud, som förr, så glad på sången!

Blomsterträden snöga flockar

att kring ängens tufva dansa,

men jag får ej hennes lockar

nu mer med de blomstren kransa.

Fulla källsprång öfversvämma

skog och dal, der våren andas.

Men jag hör ej hennes stämma

mer med vågens joller blandas.

Ve! förbi kyssens lågor

är den kärlek jag begråter!

jagas bort, som källans vågor

aldrig vänder mer han åter.

Ack, hvi prålar du med tomma

fröjder, var, inför min smärta?

Härjad är ju hvarje blomma

i mitt arma, vissna hjerta.