Min själ var sjuk, min hog var mörk

Min själ var sjuk, min hog var mörk,

jag kände mig trött af lifvet,

då gick jag till skogen, till granar och björk,

der lugn mig ofta blef gifvet.

Och hör, straxt talte eken så:

Upp, yngling var helbregda vorden!

högt rikta din blick emot himlens blå

och tag fäste starkt på jorden!

Och björken rådde: se på min skrud,

den rörs och leker och hviskar,

Så lockar dig glädjen, lyd dess bud

och snart din hog den förfriskar!

Och Videt sade så vemodsfullt

mitt bröst bär smärtan inne,

så kom då till mig, jag möter dig huldt

mig rör ett klagande sinne.

Men Granträdet ropte med kraftfull röst:

Se an, hvad hoppet dig bådar!

Jag grönskar jemt. Var man och haf tröst,

när lifvet manligt du skådar.

Så rådde de trogne så blef mig snart

mitt hjertas qval betvingadt.

Du gamla skog hur underbart

har du ej min ande bevingat.