I skogen grön

I skogen grön, der är jag van

att vandra i stunder långa,

och låta ekar och bok och gran

med dofter och sus mig fånga,

Vänlig och trofast, stolt och ändå

så mild tycks mig ungträdens skara.

Och att de ju hålla af mig också

kan icke drömmar blott vara!

De räcka mig gröna händerna blidt

när jag till skogen nalkas.

De vagga mig och i ro får jag fritt

af rymdens friskhet svalkas.

Det blir mig så sällsamt, jag är så nöjd

lik barnet som sagor förtjusa,

och hjertat slår af mod och fröjd,

när skogens röster susa.

De säga mig, att de i jorden skyggt

se trälande dvergar lefva,

hur de af demanter och guld ha bygt

palatser i bergets skrefva.

De säga att de mot himlen se

med hjessan högrest vorden,

och stolt sina kronor svinga de

som frihetsfanor åt jorden.