Återblick på Barndomen

Barndomsminnen! församlens än

Vid min klagande lutas röst!

Ack! som dagg på brända rosor

Vederquicken I själen!

Hvisken sagta hur säll jag var,

Då, i menlösa fröjders sköt,

Inga qual mitt hjerta fyllde

Inga tårar mitt öga.

Sol och Måne med himmelsk frid

Nederblickade då på mig.

Och omkring mig Jorden myste

I romantisk förtrollning.

Mina bröder och Systrar då,

Hårda Människor! voren I,

Och i eterns blåa länder

Bodde allas vår Fader.

Honom lyftes min fromma blick

I den stjerniga nattens lugn,

Honom brann ett heligt rökverk

T mitt skuldfria hjerta.

Fri som tanken om dagen jag

Lopp kring ångande blomsterfält,

Blef hvar natt af Herrans Ängel

Söfd i gyllene drömmar

Ljuflig slummer vid källors rand

Och i feiska land en färd,

Paradisisk dygd och glädje,

Så jag tänkte mig lifvet.

Då mitt öga i Rosens prakt

Såg den kommande Flickans bild,

Hennes lena röst jag hörde

I den hviskande bäcken,

Och åt mystiska framtidsdar

Sträckte glödande armar ut –

O! hvi kjusar mig ej längre

Hoppets jordiska himmel?

Ej jag visste att verlden blott

Guld och purpur sin dyrkan ger,

Ej att öfvermodet rysligt

Trampar likar i stoftet.

Hårda Öde! hvi tog jag med

Ur min ljufliga barndomsdal

Samma hjerta, samma oskuld

I den brottsliga verlden?

Kan jag hycklade offers skatt

Ge åt målet för mitt förakt?

Kan jag väl med rökverk hylla

Jordens låga Idoler?

O! när randas den gyllne dag,

Då för sorger och mödor fri,

Jag, Natur! får åter hvila

I ditt blomstrande sköte?

Då i susande bokars skygd

Mig besöker en trofast vän,

Och ur Evighetens drömmar

Flickans kyssar mig väcka?

Aldrig! aldrig! Kring Ödets haf

Oupphörligt jag vräkas skall

Och en störtvåg jullen sänka

Snart i fradgande djupet.