Liljan

På Liljan i dess silfverskrud

Med tårar själen ser.

»Hur prägtigt smyckas hon af Gud!

Hur oskuldsfull hon ler!

Ej hinner fjällens snö dess glans,

Ej böljans stolta svan,

Ej månen, der i strålars krans

Han vandrar luftens ban.

Bland Floras alla himlabarn

Dess stängel kronan bär,

Och slöjans rika etergarn

Af majglans spunnet är.

Ej smycken hon tillsammans bragt.

Djup är dess sabbatsro,

Och dock så klädd i all sin pragt

Var icke Salomo.

Säg blomma! hvarför älskas du

Af himlens Konung så?

Hans egen dotter måste ju

I sorgekläder gå.»

O menska! mitt exempel följ,

Dig värdig gör min skrud:

Var oskuldsfull som jag och dölj

Ditt eget lif i Gud.

Mig bjödo solens milda ljus

Och vestans ljumma vind,

Att blicka fram ur jordens grus

Med glädjetårad kind.

Och le bland unga blommors flock

Inunder högblå pol.

På dig, o menska! väntar ock

En vårvind och en sol.

Åt ljusets och åt andans kraft

Dig endast öfverlåt,

Och drick af lifvets himlasaft

En mystisk perlegråt!

Ej Liljans hjerta slår af harm,

När fjäriln, vild och yr,

Förbi dess stjelk till Rosens barm

Med purpurvingar flyr.

När Filomelas silfverröst

Förtrollar lundarne,

Tyst ur sitt afundsfria bröst

Hon andas rökelse.

Stolt örnen far mot himlens slott,

Mot stjernors blåa sal.

En bönesuck med honom blott

Hon skickar ur sin dal.

Stum badar hon i tårars flod,

När i olympisk pragt

Den flydda solens offerblod

Förgyller vesterns trakt,

Och när den höga morgonen

På rosenröda charn

Predikar om uppståndelsen

för alla jordens barn.

O menska! mitt exempel följ,

Dig värdig gör min skrud:

Var oskuldsfull som jag och dölj

Ditt eget lif i Gud.